Har inte följt oroligheterna som varit i Rosengård under veckan eftersom jag inte haft tid. Har dock tittat lite på DN och SvD nu och måste bara skriva ner några tankar. En av ungdomarna i ett avsnitt av playrapport säger att ett av problemen är att det inte finns något att göra. Har hört det argumentet förut i olika sammanhang när det varit oroligt runt om i landet. Har svårt att förstå argumentet som ofta kopplas till stängda ungdomsgårdar. Tror aldrig jag hängt eller ens varit på en ungdomsgård under min egna uppväxt. Tränade ett par tre gånger i veckan och var själv aktiv som ledare för barn som ville lära sig orientering. Planering för det tog tid liksom läxor. Var det vinter skulle det skottas och på sommaren var det gräs som skulle klippas. När det fanns tid över träffade jag kompisar och antingen spelade vi dataspel, lyssnade på musik och pratade eller spelade innebandy, fotboll eller liknande. Sociala aktiviteter med familj och besök hos eller av släkt och vänner till familjen var andra aktiviteter. Fanns absolut ingen tid för att ränna omkring och inte ha något att göra.
Nu behöver polisen förflytta styrkor från andra delar av landet eftersom kringresande ligister från bland annat Afa är på besök och förhoppningsvis stannar läget vid att bara vara spänt och exploderar inte. Slipper gärna se fler bilder som dessa.
För egen del ser jag hellre att polisen jobbar med alla fall av misshandel, våldtäkter och liknande brott istället för att de ska behöva skydda en stadsdel från massa ligister som tycker att de inte har något bättre för sig.
Mary, Dick Erixon, Per Fornander och Linander är några av de bloggare som skriver om detta. Alla med egna erfarenheter och vinklingar på vad som bör göras eller orsaker till det som skett.
Läs även andra bloggares åsikter om Rosengård, våld, upplopp.
Jag har också svårt för argumenten om ungdomsgårdar. Å andra sidan blir det kanske en motsägelsefull känsla om man bor i en stad – så mycket intryck men ganska få öppna dörrar. Det är bara en tankelek från mig som verkar ha större likheter med din uppväxt än deras.
Men enligt Andreas Konstantinides som är ordförande i Rosengårds stadsdelsfullmäktige har det satsats väldigt mycket på ungdomar där och han är också inne på det du skriver om, att det är utifrån problemen kommer nu. Tack och lov att han och andra rosengårdare får komma till tals i debatten, och att det inte bara framställs som att de inte vill ha en äkta dialog.
Du har helt rätt i att jag inte har så stora likheter med deras uppväxt och jag är fult medveten om att jag inte förstår deras deras situation och tror du har helt rätt i tanken om alla intryck men ganska få öppna dörrar. Förstår att det kan leda till frustration, mycket finns där men så lite är tillgängligt.
Håller med om att det är positivt och bra med en bra dialog och många i Rosengård har väldigt bra åsikter. I det playrapport avsnitt jag länkade till är en kvinna med som är väldigt upprörd eftersom hon jobbar med ungdomar och anser att det visst finns mycket för de att göra i Rosengård.
Säkert en majoritet av landets ungdomar hänger inte på fritidsgårdar. I Rosengård finns flera stycken som ungarna kan gå till. Samhället verkligen skämmer bort ungarna i Rosengård men det löser inga problem – snarare tycks problemen eskalera.